Att vara lite fredagsbitter

Jag började detta inlägg med ett långt utlägg om hur j-la värdelöst det är att vara student och försöka få ihop ekvationen mycket fritid - lite pengar. Men jag lät bara som en idiot som inte fattat att man kan jobba extra för att slippa ha tid över, eller en sån där idiot som inte har haft vett att spara ihop lite pengar för regniga dagar.

Jag är idioten från exempel 2. Men det är ju försent att göra något åt nu, så att säga. Det finns dock inte i min natur att spara pengar, jag har försökt fler gånger än jag kan räkna, men det går inte. Har jag någon gång haft en större summa pengar så har det berott på en slump eller ren tur. Aldrig tack vare min förmåga att planera och tänka till. Kanske förklaringen är att det ändå alltid har ordnat sig för mig. Dels på grund av ren tur, slumpen eller mina föräldrar. Därför har jag aldrig insett att det faktiskt är en bra grej att spara lite pengar. Sedan så har jag faktiskt inte alltid haft möjligheten heller. Som student i Åre till exempel, det är ju en sämre kombination än pizza och banan. Eller russin och bröd. Eller gurka och ost.

Konstigt ändå att jag som anser mig själv som hyfsat intelligent och smart, inte har lyckats spara ihop en liten buffert. Vill där tillägga angående min välfungerande hjärna, att jag har fått belägg för detta med tanke på alla dessa tentor jag klarat trots klart bristfällig förberedelse, såsom tentaplugg. Men sen så finns det ju olika sorters smarthet, jag blev bra på att räkna debet och kredit i teorin, men inte i praktiken.

Oj, ett sidospår, vad ovanligt.

Jag skulle ju berätta om anledningen till att den beska bitterheten kom över mig just denna kväll. Hela denna vecka har jag i vanlig ordning varit sugen på chips. Har dock lyckats övervinna the urge att köpa hem något sådant. Men idag är det ju fredag, så jag tänkte att nu, nu är det dags. Men så blev klockan 20.00, Så ska det låta började. Bra program. Lag Timo och Måns var underbara. Sedan vankades Skavlan. Vackert. Både Aksel Lund Svindal (MEN HEJSAN!) och Ola Rapace medverkade. Och Noomi Rapace för den delen. Jag var alltså mer lockad av kvalitativ underhållning än chips, och det är ju fantastiskt! När sedan Skavlan var slut tänkte jag ändå slå till på lite popcorn och ville minnas att jag hade en halvfull (inte halvtom, sjukt positivt tänkande) påse längst bak i skafferiet. Mycket riktigt, det hade jag, så det var inte det som skulle komma att bli den stora skuffelsen. Problemet var att när dessa små korn skulle ha blivit små fluffiga popcorn, blev de istället kolsvarta små pluttar. Jävligt tråkigt. Vet inte vad det beror på, kan majskorn verkligen bli för gamla?

Vid det har laget, hade jag förutom blivit bitter, även råkat andats in förmodligen direkt skadlig ånga av brända majskorn i mina ganska oförstörda lungor när jag skulle lyfta på locket av någon jävla anledning som jag bara kan gissa berodde på nyfikenhet. Projekt popcorn lades alltså ner. Istället knaprade jag i mig några Finn-crisp med Bregott på. Fredagsmyys?

Jag vet inte vad poängen med detta är, förmodligen har jag ingen. Det är ju min blogg, då behöver jag inte ha någon poäng. Perfekt för mig med mitt Wikströmska blod då vi ändå alltid berättar historier och glömmer poängen, eller börjar skratta åt våra egna historier halvvägs mot slutet så vi inte ens får fram poängen om vi nu mot all förmodan skulle komma ihåg den. Tack mormor och mamma för den genen.

Hejdå.